Mina tankar om Alan Wake

Jag är ett fan av Max Payne, och som Remedy själva så är jag även ett mycket stort fan av Twin Peaks serien. Remedy gav oss intrycket av att vi skulle få ett mer mystiskt thriller äventyr med surrealistiska David Lynch inslag vilket gav mig stora förväntningar på något annorlunda som vi inte sett tidigare.
Jag har nu spelat igenom mer än halva spelet och jag börjar ana att det jag förväntade mig av Alan Wake aldrig kommer visa sig.

Jag skall gå rakt på sak, Du är Alan Wake och du kommer spendera många timmar att springa runt i en skog på natten och konstant bli attackerad av skogshuggare. I Alan Wake slåss du med ljus, du använder dig av en ficklampa för att slåss mot dina fiender, och för att detta skall funka så måste det såklart vara mörkt ute och fienderna dyker bara upp i skogarna. Remedy har verkligen begränsat sig här, i och med detta måste den större delen av spelet utspela sig i en mörk skog där du konstant springer eller slåss mot fiender.

Min reaktion efter att jag spelat igenom det fösta skogspartiet var att jag var så lycklig att det äntligen var över, jag kunde pusta ut från den jätte långa och intensiva vandringen i skogen. Problemet var att det inte var slut, jag skulle hamna i skogen om och om igen. Och det är inte direkt någon stor variation på själva banorna heller, det är mörkt och du är omgiven av mängder med granar. Och samma skogshuggare dyker upp om och om igen, ingen variation där heller. Det är bara att inse, detta är Alan Wake.

Jag sitter i min favoritsoffa och håller i en telefon, det är min vän Jan i luren. Alan Wake flimmrar på tv:n framför mig och jag förklarar hur glad jag är att jag äntligen tagit mig ur ännu ett långt skogsparti i spelet. Jag förklarar för Jan att Alan Wake och hans polare Barry äntligen sitter i en bil och troligen är på väg ner till staden och att dagsljuset strax kommer börja sträcka sig över Brightfalls. Mitt under samtalet så händer det som inte får hända, bilen som Alan och Barry sitter i flyger av vägen och landar i… just det, skogen.. *suck*

Ok, jag får tänka om. Detta är helt enkelt ett action spel, vi kommer inte komma ifrån detta mörkret och skogarna. Och jag får ställa in mig på att det helt enkelt inte är det surrealistiska David Lynch spelet som jag förväntade mig, i alla fall inte så mycket av det som jag hoppats på. Och då är frågan är stridsystemet i spelet roligt?
Jag fick chansen för ca 5 år sedan i början av utvecklingen av Alan Wake att ställa Remedy en fråga under en intervju. Frågan jag ställde grundade sig på det som jag tyckte var det starkaste i Max Payne, stridsystemet. De underbara och då revolutionerade bullet-time systemet som gjorde att man verkligen njöt då en ny strid startade, det var verkligen skoj! Min fråga då till Remedy var vad dom hade för planer för stridsystemet i Alan Wake. Då detta är något som kommer följa spelare igenom hela spelet så är det något som helt klart är viktigt.
Striderna i Alan Wake är tyvärr inte så roliga som i Max Payne, du siktar lite med ficklampan en stund och sen avlossar ett par skott med revolvern.. upprepa. För mig en besvikelse, och det är detta som du kommer få vänja dig vid under alla dessa förbaskade skogspromenader igenom hela spelet.

Men Alan Wake är inget dåligt spel, det är bara inte vad jag förväntade mig. Det finns fortfarande många ljuvliga saker i spelet såsom dom underbara texterna från bladen som Alan plockar upp, dom små influenserna av Stephen King och Twin Peaks som dyker upp då och då, radio och tv-programmen, ljudet och grafiken som verkligen får Brightfalls att komma till liv. Jag märker att vissa personer som spelat Alan Wake är besvikna på att det inte är tillräckligt skrämmande vilket jag tycker är underligt då Remedy aldrig sagt att det skulle vara ett skräckspel av någon typ. Tanken har hela tiden vart en psykologis thiller med inspiration från Twin Peaks, vilket verkligen inte är någon skräck serie.

Alan Wake är fortfarande ett bra spel, men då jag hade förväntningar av att det skulle vara ett helt annat spel så blev jag ändå lite besviken. Jag pausar Alan Wake en stund för att stället bege mig in i ett snöigt noir New York, känns stabilt.

Vad har dom här tre skärmdumparna gemensamt? hmm..

4 thoughts on “Mina tankar om Alan Wake

  1. Ja jag håller verkligen med dig Johan, skulle dom haft lite mer variationer istället för spring i skogen så hade det varit grymt bra!

    Det finns ju så många coola variationer av banor dom kunde ha haft med som Tex en övergiven spökstad där man även får ta sig in i mer och under marken som avloppssystem så länge som det är mörkt så finns det ju många coola områden dom lätt kunde haft med

    Ja synd att strids systemet inte är så varierande heller som du säger, skulle varit kul om Alan Wake kunde slänga sig i bullet time och slänga kottar på skogshuggarna eller kanske bryta av en gren och slåss i “combo mode” med? hehe

    Dom kunde tex slängt med lite Olika mörka varelser/djur istället för massa mörka skogshuggare och i spelets handling så borde det dyka upp lite mer olika avancerande och även större fiender och inte bara mer Segare skogshuggare med samma fula keps till utseende, dom hade ju trots allt 5 års tid att göra Alan Wake så dom borde ju ha gjort det mer roligare och som sagt mer variation

    Tur att handlingen och känslan, Inslagen är mörka och mystiska som Max Payne och filmer som Lost, Tween peaks (“damn good cop of Coffe”), steven king hade.

    /Jan

    Reply
  2. Mycket intressanta idéer där med stridsystemet 🙂 Men ja lite mer variation hade inte vart dumt. Jag märkte ju detta mycket starkt efter att jag hade spelat Alan Wake i flera timmar och sen gick över till Assasins Creed 2, som iofs är en helt annan typ av spel men håller vi oss till att det är ett tredjepersons spel som Alan Wake så märkte man direkt att det fanns så otroligt mycket mer varation på rörelser, vapen eller stunts man kunde göra. Då kändes det plötsligt väldigt tomt hos Alan Wake. hehe slänga sig i luften och kasta kottar i bullet-time, det hade vart nått det 🙂

    Reply
  3. Kul post! Ser gärna att du skriver fler kommentarer/recensioner till spel. Jag har inte testat Alan Awake men det du säger om repetitionen och hur det kändes att komma ur det första skogspartiet får mig att tänka på en central sak:

    I många (bra) spel finns det vissa episoder som är ganska jobbiga, lite dåligt designade, eller helt enkelt för långa. Episoder som man längtar ut från. Men i de flesta sådana spel brukar det till slut vara över. Man klarar äntligen den där extremt långa grottan, man klurar till slut ut pusslet och kan komma vidare, etc… och sedan är det över. Vidare till nya utmaningar. Det är först när samma, “lite jobbiga” episod kommer tillbaka IGEN som det faktiskt blir till ett dåligt minne. Som du berättar om i din post. Om det bara varit en passage med skog hade du (gissar jag) tänkt på det som ett starkt minne från spelet när du tänker tillbaka på det efteråt. Nästan som ett roligt minne av en händelse som stod ut i tillvaron. 🙂

    Jag kan räkna upp många sådana passager i spel. Xenogears har ett gäng sådana, men det som står ut mest i mitt minne är Tower of Babel. Jag hatade verkligen att spela igenom det området på grund av platforming-momenten som inte riktigt var bra designade, men efteråt minns jag just Tower of Babel som ett av de absolut bästa och mest känslaladdade områdena i spelet! Det står ut väldigt starkt i mitt minne. Men om samma jävla ställe hade dykt upp två eller tre gånger i spelet hade jag nog slutat spela! 😛

    Förresten, vad svarade Remedy på din fråga? 🙂

    Reply

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s