Vistelsen hos Johan – En spelsamlare utan dess like

Media_httpfarm3static_acjri

Jag skall idag berätta om mitt möte med Johan. En person som jag önskar jag träffat tidigare, en person som förändrat min syn på livet.
Mitt namn är Stefan och jag är en reporter på en småstadstidning i norra Sverige. Jag fick nyligen uppdraget att åka ner till Göteborg för att göra en intervju med en såkallad TV-spelssamlare eller som jag kallade det, TV-spelsnörd! Piece of cake tänkte jag… men det var då det, nu har allt förändrats…
Det är här min berättelse börjar, min intervju med Johan, eller som jag vill kalla det ”Vistelsen hos Johan – En spelsamlare utan dess like”.

Jag anländer till ett kallt Göteborg. Jag ser folk på gatorna som är på väg till sina jobb, men tydligen inte Johan. Varför? Det är en utav de frågor jag skall reda ut idag.
Väl framme vid dörren så stannar jag upp för att ta mig en funderare. Vem är det jag i själva verket skall träffa nu? Kommer denne Johan ha ett hem som luktar pizza, med väggarna tapetserade med Starwars-posters och diverse nördiga leksaker utspridda? Visst, kalla mig fördomsfull, see if I care.. Han är säkert fet också.

Jag hinner inte knacka på förrän dörren öppnas framför mig. Jag möter en vältränad gestalt i svarta gymbyxor och matchade träningströja som ser ut att vara i materialet nylon. Han håller en proteinshake i ena handen, och dricker ur ett sugrör? ”Jag söker Johan, jag här här för intervjun” säger jag försiktigt. Johan ler och vänder sig om och viftar med handen i en ”häng med”-rörelse samtidigt som han säger ”Välkommen! Kom in!” Detta var inte riktigt vad jag väntade mig.
När jag väl stiger in möts jag av en väldigt ljus och minimalistiskt dekorerad lägenhet, liten men ack så angenäm. Inga pizza-kartonger eller signerade Mark Hamill-posters på väggarna. Så var befann sig nu dessa TV-spel? Efter några sekunders blickande i lägenheten hittade jag ett massivt gäng med TV-spelskonsoller i ett fint TV-ställ av finaste mahogny. Konsolerna var grupperade efter färgordning och stod arrangerat så fint så man kunde tro att han var mästaren i det tyska tävlingsprogrammet ”Stackenblochen”.

Jag frågade Johan med en ganska direkt och framfusig ton i rösten, ”Hörru, tala om för mig, var är meningen med allt detta? Varför spela spel på gamla konsoler?” Johan hade sin blick fokuserad ner mot golvet, det var som att han inte uppfattade min fråga. Plötsligt och kvickt höjde han sitt huvud och stirrade på mig med en intensiv blick, en blick som brände rakt igenom mitt huvud.. lite som Stålmannen när han skickar ut laserstrålar med sina ögon. ”Nostalgi” väste fram från Johans nylle ”Nostalgi är en längan, en sökande efter en trygghet man hade förr.. inte sant?”
Jag ryggade tillbaka. Ett slags obehag samlades i rummet, och jag svarade med en ganska svajig röst ”eh.. jovisst”.
Johan började frambringa olikartade åtbörder med sina extremiteter i närapå hypnotisk konstellation av invävda vokabler som blott en vettvilling inte nödgades inse. ”Tänk dig själv att du idag skulle bege dig till den sandlåd du tillbringade din barndom i, den trygga oasen där du skapade sandslott och kastade sand i ögonen på grannens barn. Skulle du idag kunna känna samma glädje om du begav dig till denna plats? Känna samma lycka och trygghet som du gjorde när du var ett barn?”
En tystnad spred sig i rummet. Jag var som förstummad. Johan vände sig om och gick bort mot fönstret, där han stod en stund, med en blick som såg ut att vara starkt fokuserat mot ett moln.. ett ganska fluffigt moln, som nästan såg ut som en delfin.. jättefin. Johan fortsatte med en aning distinktare röst: ”Vill du uppleva en ren flykt till den gamla trygga tiden då du var liten, och uppleva en genuin nostalgikick? Ja, det är då du startar upp ditt åttabitars Nintendo, eller din Commodore 64!” Johan vände sig om och tittade på mig med en intensiv blick. ”Förstår du vad jag försöker säga? Ett TV-spel har inte förändrats.. det är du som har förändrats! Kolla på dig själv med din fula backslickfrisyr och din fjantiga smala slips!”
Jag började bli rädd. Han hade ju rätt.
”Den där härliga chip musiken som drog igång då du startade upp Super Mario Bros., den pixliga grafiken, känslan att hålla i en kantig liten handkontroll med endast två knappar och ett styrkors, it’s all there! Fortfarande på samma sätt när du var liten.. och du kan uppleva det nu, idag! Detta är ren nostalgi!”
Jag var återigen förstummad av Johans djupa ord. De fick mig att inse vilken idiot jag i själva verket var.

Johan gick sakta mot mig. Vad skulle han göra? Var detta slutet? Han stannad upp och tittade mig i ögonen. ”Ta och sätt dig ner, chilla lite. Vill du ha något att dricka?” Sa Johan med en munter och gemytlig röst. Det var som att han hade slått om på en sekund. Medan jag satte mig ner i närmsta fåtölj jag såg tackade jag ja. Johan försvann ut i sitt kök och började slamra med diverse köksobjekt.
Jag hade fortfarande en liten kuslig känsla i kroppen, som om jag borde dra härifrån med en gång! Men samtidigt kände jag en trygghet, som om jag hade känt Johan tidigare. Märkligt.

Efter en stund kommer Johan ut ur köket. Han håller i en jävla bricka med saftglas. Sån tur, det är ju min favoritdryck! Jag började genast känna mig lite lugnare.
”Låt mig fråga dig, hur startade hela ditt intresse med TV-spel?” frågade jag samtidigt som jag greppade tag i ett av saftglasen.
”När jag var sju år hade en av mina bästa kompisar en Commodore 64 som vi spelade på hela dagarna. Bubble Bobble, Wintergames med mera. Och inte så långt efter det så köpte min kära far en C64 till mig med och det var här det hela började. C64:an är en av de TV-spelsmaskinerna som jag känner mest för, och jag spelar på den än idag. Jag har 10 st C64:or liggandes i ett par banankartonger i förvaringsskåpet. Varför så många kanske du undrar? Tja.. jag letar ju fortfarande originalspel på kassett och då man träffar på en person som har spel som han vill bli av med så passar han även på att sälja hela kittet.” Johan förklarade det hela så självklart och fortsatte ”Du måste förstå, det viktigaste här i livet är trygghet. Du måste skapa ett näste där du lagrar dina ting. Och ju mer saker och prylar du har i ditt liv desto tryggare är du och bättre mår du!”
Jag var helt med i Johans resonemang. Han var så insiktsfull! This all makes sense tänkte jag.

Jag kastade en blick mot konsollsamlingen som var prydligt placerad under TV-bänken, en blanding av små apparater i regnbågens alla färger… Nja, inte riktigt, de gick mest i svart eller vitt. Medan min blick vandrade mellan alla anordningar så frågade jag Johan vilka konsoller han samlade på och vilken som var favoriten.
“Ja samlingen du ser framför dig är i princip en komplett samling av alla konsoller som släppts i Sverige från 8-bitarstiden, det vill säga allt från NES och Master System till de moderna konsollerna som du ser i butikerna idag. Lite mindre populära konsoller som Jaguaren eller Phillips CD-i saknas, med det är på gång.”
Johan stod med armarna i kors och tittade stolt på sin samling medans han berättade röriga historier om hur han köpt och transporterat hem alla konsoller. Ok, Johan verkade vara en reko kille, men detta var inte normalt. Jag menar, get a life man! Hur vågar han bjuda hem folm till denna hålan? Jaja, jag lät Johan fortsätta prata.
“Och så kommer vi då till min favoritkonsoll. Det är en ganska svår fråga då varje konsoll har sin egen charm! Men jag har ändå en konsoll som ligger mig nära till hjärtat, en maskin som totalt härskade på marknaden under dess existens, en maskin som troligen har det största biblioteket av bra titlar som någonsin släppts, och det är nämnligen Sonys PlayStation! Jepp, den första CD-baserade konsollen på marknaden, som totalt spöade alla konkurrenter. Det massiva spelbiblioteket är så imponerande att det faktiskt slår ut dagens konsoller utan tvekan, och det var riktigt bra titlar. Men skall vi vinkla denna fråga på ett annat sätt och istället fråga mig vilken konsoll jag hade skaffat om jag bara fick välja ut en så skulle det helt klart bli Sonys PlayStation 2, då den är bakåtkompatibel och kan spela både PlayStation 1- och PlayStation 2-spel. Det är inget snack om saken; PlayStation 2 hade varit mitt andra val som bästa konsoll genom tiderna och har också ett otroligt spelbibliotek. Så där har du det!”

Plötsligt utan förvarning så ringer en telefon i lägenheten. Johan plockar fram en iPhone från sin bolero och förklarar att han måste ta samtalet. Jag passar nu på att iaktta Johans uppträdande under tiden han vandrar runt i lägenheten och pratar i telefon. Visst Johan har en riktigt bra syn på livet och verkar skarpsinnig men det är ändå något som känns så jävla fel här.
Det där lugnet jag hade funnit började nu gå över till en oangenäm högstämdhet som spred sig längst hela min skelettpelare. Johan befann sig nu i sovalkoven och jag hörde hur han pratade i sin telefon. Plötsligt kommer han ut och jag blir uppskärrad av att se honom krama om en stor nalle formad som Sonic The Hedgehog! Ok, mina spekulationer om att det var något fel med denna killen är nu konstaterade: denna killen är helt sjuk!
Vid detta laget hade min obehagliga känsla spritt sig ordentligt och jag kände hur paniken var på väg. Jag måste ut nu!
Jag reste mig hastigt upp ur fåtöljen. Johan såg detta och tog en paus i sitt telefonsamtal. ”Hey var är du på väg, sitt ner, chilla – jag är strax klar.”
Fan, jag var fast! Jag kunde se morgondagens löpsedlar framför mig: ”Stilig reporter bestialiskt avlivad av TV-spels nörd.”
Jag förklarade snabbt för Johan att jag bara ville spana in hans gym. Johan verkade gå med på detta. Jag vandrade bort mot ena hörnet av vardagsrummet som var ombyggt till ett litet minigym med en bänkpress, rodd och hantelsats, allt i perfekt skick och i skinande krom, äckligt perfekt… Usch. Jag försökte i panik leta efter något redskap jag kunde använda för att fly från detta äckliga ställe!
Jag hörde nu att Johan började närma sig och att hans telefonsamtal började leda till ett slut ”Jepp det säger vi, mmhm, jepp ok då hörs vi imorgon… jepp hälsa Urban.” Det handlade bara om sekunder nu! I ren panik sträckte jag ner min ena näve i en öppen 5-kilos-spann med vaniljsmaksatt proteinpulver, greppade en näve full med pulver och vände mig hastigt om.
Allt gick nu i ultrarapid. Johan höll just på att lägga ner mobilen i sin ficka och tittade på mig med en ganska löjlig och tafatt blick. Jag däremot var helt panikslagen! Svetten rann från ansiktet och mina ögon var så uppspända att dom skulle poppa ut. Utan att tänka efter så kastar jag proteinpulvret allt vad jag kunde mot Johans nylle! Hela hans överkropp var täckt av ett moln med proteinpulver varav ett vrål dånar genom lägenheten ”GAAAAAahh! Mina ögon, mina vackra ögon!!!” Jag laddar och tar ett tjusigt skutt över fåtöljen och siktar mot ytterdörren! Jag tacklar upp ytterdörren, och väl ute i trappuppgången skriker jag ”Jävla freak!” upprepade gånger. Jag var nu ute i verkligheten igen. Jag var nu säker!

Såhär i efterhand kan jag inse att jag kanske överreagerade lite. Johan var ändå en snäll och trevlig person som inte ville mig något illa. Och de sakerna vi pratade om gav mig en helt ny syn på livet. Han var mer än en människa för mig. Han var en hjälte.. en pionjär!
Johan gav mig något att tänka på och visade mig hur man skulle leva livet, och detta är jag evigt tacksam för. Tack Johan!

2 thoughts on “Vistelsen hos Johan – En spelsamlare utan dess like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s